Ok, förra - och enda - inlägget skrevs för närmare nio månader sen. Det är tydligt att tröskeln var mer svårforcerad än vad vi trodde.

Nåväl, nio månader senare och det har inte hänt särskilt mkt på Kilgatan eller i våra barns utveckling. Vi har firat jul hemma hos oss och Carro har sytt nya kuddfodral till vår soffa... vilket förresten påminner mig om en överenskommelse jag och min underbara livskamrat har. Hon har länge trånat efter vita soffor, av någon anledning lyckades hon få det till att det faktiskt var praktiskt när det alltid finns två smutsiga småbarn i närheten. Klorin löser allt! Till slut så kom vi överens om att hon fick köpa en ny tresits-soffa och jag får köpa ett sittplatskort till hockeyn nästa år. Men det är väl allt som hänt också. Vi börjar från noll här och nu, och blickar framåt i stället.

Nu har det varit -20 i två veckor eller liknande och jag börjar vara ganska less. På morgnarna är cykeln knappt brukbar, barnen klättrar på väggarna av tristess och man sitter fast i hemmet. Nu får det vara nog! Senaste rapporten är att det vänder på lördag, - 3 är budet. Taget, säger jag.