torsdag 5 mars 2009

Tummen ned.

Jaha, så kom domen vi befarade i morse. Love är sjuk och det var inte tal om att skicka lillen till dagis. Han är hes och rosslig i halsen. Tror han skulle behöva en whiskey men ändå inte... Sociala ser inte med blida ögon på sånt. 

Skämt å sido, han är slak idag. Har egentligen bara sett film och myst. Men han har inte klagat eller gnällt en enda gång, stort! Han brås på fassan, helt klart. 

Själv har jag kommit underfund med att det här med VAB (vård av barn) verkligen är livet på en pinne. Ett barn hemma.. ett! Hur fan kunde man tycka det var en mess? Det är ju en dans på rosor, särskilt nu när Love är sjuk, då blir det bara mysa, käka glass o kakor, dricka saft och o'boy och gå omkring och pyssla i lugn och ro. Tyst och lugnt. Fan, jag kan lätt vänja mig vid det här.. Jag får lite samma känslor som när man skolkade från skolan. Sitter nästan och börjar smyghoppas att grabben är lite sliten i morgon också, bara lite lagom.. då måste pappsen "vabba" igen.. 

Vi ska hur som helst till vårdcentralen i morgon. Då kan vi se om det är nåt allvarligt. Jag har bokat in en tid för Love för koll av hans märken på tungan. Tredje gången gillt, I want answers! Två gånger tidigare har de frågat om han verkar lida av det, två gånger som jag svarat "-Nej, jag tror inte det men han är bara två. Vad vet man?". Då har de ryckt på axlarna och svävat bort från ämnet.. Han verkar fortfarande inte lida av det, men nu vill jag fan veta.. han kan vara allergisk eller nåt... jag är ingen läkare, det är ju därför jag vänder mig till dom. Det är förbannat frustrerande att sjukvården har så lite svar egentligen, och är så jävla ovilliga att göra tester för att ta reda på svaren. Man måste bli förbannad, börja skrikgråta eller komma in så nära döden som möjligt. Allt för att spara, grattis!